Beskrivning: Beskrivning: p7

John Cowper Powyssällskapet

Första sidan

Om sällskapet

Nyhetsblad

Om John Cowper Powys

Biografi

Bibliografi

John Cowper Powys
på svenska

Kontakt

Om hemsidan

In English

John Cowper Powys - Möten och igenkännanden

av Carl-Erik af Geijerstam

 

Del 1 2

 

I en tidig självbiografisk skiss, som Powys gav ut 1916 i Amerika tillsammans med sin bror Llewellyn, Confessions of Two Brothers, understryker Powys denna öppenhet då han säger: "Det magiska i naturen är alls inte dolt [...] det finns på ytan." I romanen Porius 1951, vars handling utspelas i en mytisk forntid i Wales, låter Powys skalden Taliessin framsäga en lång dikt med just detta motiv om det magiska och kraftfulla som är öppet för alla att ta emot med sina sinnen:

 

The center of all things, yet all on the surface,

The secret of Nature, yet Nature goes blabbing it

With all her voices from earth, fire, air, water!

(Det innersta av allt men ändå på ytan, naturens hemlighet,

men ändå pladdrar hon om den med alla sina röster från

jord, eld, luft och vatten!)

 

Dessa rader kommer mig att tänka på Goethe och hans uttryck "offenbares Geheimnis", "open secret" som Emerson översatte det med. Powys var en stor Goetheläsare och det tycks mig som om han här alluderar på paradoxen "uppenbar hemlighet". Goethe vill ju där fästa uppmarksamhet vid det ögonblick då man verkligen blir varse något i sin omgivning. Förvåning är den känsla som följer av denna upptäckt och man blir medveten om att det är en hemlighet som blir uppdagad. Samtidigt märker man att vad man har sett legat helt öppet for allas ögon.

Ekelund har ett eget uttryck som motsvarar Goethes, "tydlighet". Det är nära förbundet med öga, seende, syn och Ijus och kanske särskilt med den barndomens synkraft han så ofta återkommer till. I de av hans aforismer som har tydlighet som centrum möter man ibland orden kraft och styrka. Skarpsynthet är det däremot inte fråga om utan snarare om det synsätt drömmen kan skänka, och här kommer man Goethes uttryck nära i sådana formuleringar som "hemlighetsfull vardaglighet" och "gåtlik nykterhet". Tydlighet blir för Ekelund en magisk term både för inre klarhet och uppdagarkraft och för omvärldens egenskap att ligga öppen.

Man kan säga att Powys och Ekelund talar om samma sak men med helt olika röster. Powys' är mer energisk och kanske ibland alltför mycket inställd på att övertyga. Men det är en barnslig upptäckariver som gör att man inte tröttnar. Han läser Homeros och blir överväldigad av närheten till alla vardagliga ting, till våra lemmar och rörelser, att träda över en tröskel, att reda en säng: "Vad Homeros' sätt att tänka befriar oss från är denna avskyvärda vana att ta livets väsentligheter som självklara. En vana som gör oss blinda för själva mysteriet att vara vid liv ." ("Homer's Odyssey" i The Pleasures of Literature 1938).

För att bli medveten om denna uppenbara hemlighet - att vara vid liv - får man inte befinna sig i något uppskruvat tillstånd. Ekelunds uttryck "låghet" tolkar detta och Powys har ett liknande begrepp "subhuman", där "sub" naturligtvis inte har något nedsättande hos sig utan endast vill ange världen bortom människan och hennes ambitioner. I romanen A Glastonbury Romance 1933 blir en av huvudpersonerna, Sam Dekker, småningom införd i denna värld, där man befrias från sin lust till ägande och till att vara en auktoritet. Att bli fri från ambitioner är något Powys ofta berör och när han i sin självbiografi talar om det narraktiga begäret hos oss att bli omtalade och se våra namn, då är det som att höra ett tonfall från Ekelund.

Ekelund kanske dock har större respekt för våra ambitioner. Han betraktar dem som mäktiga och listiga fiender som vi har svårt att besegra. De kommer ständigt tillbaka i ny förklädnad och en av de mest lockande är att framträda som en personlighet. Powys är liksom Ekelund medveten om det misstag som görs då man värderar personligheten så högt, men han tycks känna mer förakt för den än fruktan för att falla för dess lockelser. I ett sent verk, en tankebok med den energiska titeln In spite of 1953, säger han om detta: "Vad vi har att göra är att färdas med lätt bagage och inte släpa med oss denna förbannade personlighet" (this damned personality).

Powys' människoskildring har naturligtvis spår av denna inställning. En av huvudpersonerna i romanen Weymouth Sands 1934, mystikern och vivisektionsmotståndaren Sylvanus Cobbold, vet om sitt stora inflytande över andra, men han känner inget behov av att utöva någon makt eller att vara en auktoritet. Hans enda traktan är att nå utom sig själv (dehumanize himself). Och för furstesonen Porius, huvudpersonen i den tidigare nämnda romanen, är det en räddning att bli upptagen av stundens sinnesförnimmelser, att bli delaktig av det liv tingen lever runt omkring honom. Då slocknar hans maktbegär och han blir närvarande i rummet med den verksamma stillheten hos ett djur eller en växt -"a life devoid of personal passions and aims."

Hör man inte här ett eko från Lao Tse, från Boken om Tao? "Människan skall försvinna i Tao som fisken blir borta i vattnet." I sin självbiografi återkommer Powys ofta till Tao, samtidigt som han energiskt tar avstånd från en buddhistisk tillvaro bortom lust och lidande. Ekelund har ett särskilt begrepp for Powys' sats "ett liv blottat på personliga lidelser och ambitiösa mål". Han kallar det metron, med betydelsen mått och mitt. Men för Ekelund betyder metron inte bara det lugn när lidelserna är kuvade. Det är också ett produktivt tillstånd, en själens samling, då man är medveten om stunden och inte önskar sig bort. Samtidigt vet Ekelund om den frestelse det innebär att känna sig trygg under metrons vingar. Säkerhet är förrädisk eftersom man inte kan besitta stunden som en ägodel. Men varje dag innebär att man kan närma sig metron på nytt, om man godtar sig själv som helhet, även sina tvivelaktiga egenskaper.

Här närmar sig Powys' och Ekelunds tankar åter varandra, när de betraktar sina fel som en del av dem själva, när de inte vill överge e1ler förneka det mörka och sjuka hos sig. Powys är mycket tydlig på denna punkt, i synnerhet i senare verk som den tidigare nämnda tankeboken In spite of, när han talar om våra mentala egendomligheter: "... genom att ta kål på vara manier, dödar oss läkarna tum för tum. Vad man måste göra är att godta, inte försöka operera bort abnorma drag hos oss.” Och med godta menar Powys som Ekelund att leva med, att inte vända sig bort från. Bland Powys' romaner är det särskilt A Glastonbury Romance som tar upp detta problem att godta sig själv och därmed också att lämna ett lugnt och säkert liv, skyddat för alla oväntade förvandlingar. Den tidigare nämnde Sam Dekker genomgår en sådan själslig förvandling: "... hans kropp och själ hade äntligen träffat varandra och själen kände inte längre något förakt för sin kropp."

Liksom Wolf Solent blir också Sam Dekker steg för steg medveten om den förbindelse som finns mellan det lustfyllda liv man kan leva i sina sinnen och den grymhet som genomgår tillvaron. Man kan inte vända sig bort eller sluta sig inne utan måste alltid använda den kraft som ens sinnen förmår skapa. Varken Powys eller Ekelund är någon lotusätare, vilket man ibland är frestad att kalla Emerson. Båda är beroende av den egna erfarenheten, att själva pröva och att inte dra sig bort från det mörka i livet. Båda har också fängslats av Nietzsches sats "Nur die ergangenen Gedanken haben Wert", som man fritt kan översatta "Bara de tankar som man har prövat att leva efter har något värde.” I det ovan nämnda verket av Powys, The Meaning of Culture, kan man hitta följande sats: ". ..hur vanligt är det inte att man går och bär på filosofiska tankar som om det vore skramlande mynt i fickan." Och Ekelund har en sats med samma syftning i sin Veri Similia II 1916: "Till att förstå mycket måste man ha förirrat sig djupt in i törnesnåren... De varnande exemplen hjälpa ej; man måste själf vara nära att blifva ett sådant, innan man ser klart."

Nietzsches nyss nämnda maxim går ju också att översåtta ordagrant: "Bara de tankar du har mottagit på dina vandringar har något värde." Och i detta att vara ensamvandrare förenas Powys och Ekelund ånyo. Powys' djupt ingrodda vanor i detta sammanhang har redan omnämnts. För Ekelund hängde vistelsen i fria luften genom hela hans liv djupt samman med hans produktiva liv. Han steg tidigt upp och morgontimmarna tillbragte han ofta under vandringar medförande penna och anteckningsbok och ofta en liten bok som gick ner i fickan. Böckerna i hans bibliotek hade verkligen passerat en läsares händer och många av dem hade ett grässtrå eller ett blad som bokmärke. In silvis cum libro (I skogen med en bok) blev titeln på en av hans postuma böcker.

Det latinska uttrycket sub divo (under bar himmel) blev ett begrepp för Ekelund. Men det betyder hos honom inte bara att vara utanför sitt rum, att ha fri luft och vid sikt. Horatius använder det i betydelsen att vara utan skydd och denna anknytning till hotande fara blev viktig för Ekelund. Under bar himmel skyddas man inte längre av tak utan är utsatt för hetta och köld, för regn och snö. Även detta blir en mötesplats för Ekelund och Powys, att förena inre styrka med utsatthet och fara.

De stora likheter som finns mellan dessa två författare hindrar naturligtvis inte att olikheterna mellan dem är uppenbara. Man påträffar dem speciellt i stilen. Medan Ekelund strävar efter det sammanpressade uttrycket, svämmar Powys över i sin förtjusning över språkets rikedom och möjligheter. Deras inställning till publiken är också vitt skilda från varandra. Ekelunds var ju som bekant mycket komplicerad. När han återvände till Sverige omkring 1920 efter mer än tio aårs utlandsvistelse, hyste han nog förhoppningar att nå en publik och att få litterärt inflytande. Hans läsekrets, som aldrig varit stor, minskades dock alltmer och han kom att se kritiskt inte bara på egna litterära ambitioner utan överhuvud på författarens ständiga uppspel inför sina läsare.

Vad Powys beträffar hade han under halva sitt liv verkat som föredragshållare, den längsta tiden i Förenta staterna. Han hade förmågan att trollbinda sin publik med ämnen från hela världslitteraturen. Det finns många vittnesbörd om denna hans talarförmåga, i synnerhet bland amerikanska författarvänner som Edgar Lee Masters, Theodore Dreiser och Henry Miller. Hans inställning till lyssnare och läsare var avgjort positiv och han hade ett oemotståndligt behov av att lära ut och att oförbehållsamt ge människor del av sin livserfarenhet.

Var det under sina är som föreläsare Powys blev van att på förtrolig fot umgås med de stora döda, med författare och tänkare från alla tider? Han samtalar med dem, sitter till bords med dem och följer dem under deras arbetsdag. För Ekelund blir detta umgänge med världslitteraturens stora av samma intima art. Han kunde t.o.m. vakna upp med svåra samvetsförebråelser för att han kvällen förut hyst illvilliga tankar om Nietzsche.

Det är inte ovanligt att man får frågan vilket verk av Ekelund man sätter högst och på den har jag aldrig kunnat ge något svar. Själv har ju också Ekelund antytt att det är samma bok han alltid har under arbete, ett aldrig avslutat verk. För Powys gäller något liknande. Visserligen är det har lättare att ange de tre eller fyra verk man sitter högst av honom, men det är som om han alltid skulle börja ett nytt kapitel i samma bok. Man kan öppna en sida nästan var som helst och genast känna sig hemma. Allting möts med stundens friska ögon på ett illusionslöst sätt och i den fasta övertygelsen att även i ålderdomen varje dag kan visa sig vara en ny dag.

 

Del 1 2

 

Denna essä trycktes ursprungligen i Transit nr 15 (1987). Här återgiven med benäget tillstånd av Jonas Ellerström och Bengt af Geijerstam

 

 

 

 

Denna sida uppdaterad 4 april 2012.