Beskrivning: p7

John Cowper Powyssällskapet

Första sidan

Om sällskapet

Nyhetsblad

Om John Cowper Powys

Biografi

Bibliografi

John Cowper Powys
på svenska

Kontakt

Om hemsidan

In English

Lodmoor

ett avsnitt ur Weymouth Sands

översatt av Sven Erik Täckmark

 

Hämta texten som pdf

 

Detta avsnitt är hämtat ur en av de långa romaner, Weymouth Sands, som John Cowper Powys skrev mellan åren 1929-1935. Det ger udda, långt ifrån rättvisande, glimtar av de många sidorna i hans episkt breda och ofta yviga berättarkonst. Några betecknande drag i denna framträder dock här: den komplexa människoskildringen (man får ofta Dostojevskij i tankarna; liksom denne skildrar Powys ofta det spänningsfyllda förhållandet mellan kvinnor), vidare skildringen av det västengelska landskapet, på en och samma gång sublimt romantiskt och intensivt jordnära och de hedonistiska och po­lyteistiska dragen i hans av grekiska och kinesiska tänkare genomsyrade livs – och världsåskådning. I avsnittet skymtar också en nästan religiös bävan  – förkroppsligad i den svagsinte pojken Larry Zed, zigenerskan och den antydde predikanten Sylvanus Cobbold som trotsar polisens förbud att delge sitt mystiska budskap längs Weymouths stränder  – inför de halvfnoskiga, de avvikande, de i världens ögon konstiga och utstötta.

Sven Erik Täckmark 1977.

 

Den viktiga huvudled som löpte ut från Weymouth öster om Brunswicksterrassen och Stora stenhuset, en led som blygsamt hade döpts till Preston Road  – därför att den lilla byn Preston var dess första anhalt  – började sin långa och ståtliga färd mot Winfrith och Wareham och Corfe Castle och Poole genom att kanta en vidsträckt saltäng, som hette Lodmoor. Alla som hade besökt Weymouth mindes Lodmoor som ett säreget och fängslande fenomen. De kanske inte ägnade den någon uppmärksamhet just då; för Preston Road begränsas på sin södra sida av en pittoresk grå havsdamm och en strand med småsten. Senare skulle de dock minnas ängen med vad Thomas Hardy skulle kalla en tyst överenskommelse och skulle då erinra sig hur klart de över dess jämna yta med dess splilluktande kostigar, åt havet till och bakom kuststationens låga tak, kunde se den väldiga väggen på den klippa som kallas Vita nosen, och hur de, när de blickade inåt land ovanför de gräsbevuxna böljande kullarna, kunde se bilden av Vita hästen i fjärran.

Halvvägs mellan stadens sista hus  – av vilka Stora stenhuset var ett  – och den skarpa krök som vägen tog mot norr, där kuststationen låg djupt inbäddad mellan klipp­stigen och klippstranden, reste sig på Lodmoor, alldeles invid huvudleden, ett mycket underligt litet ruckel. Ett ruckel var det, så sant och visst, ett eländigt skydd mot havsstormarna, och ändå erbjöd det för ett öga, vant vid västlandet, denna sällsamma känsla av det förgångna som en tullstuga brukar ge, hur förfallen och öde den än är. Det sorgliga kyffet med dess vitrappade väggar och svarttjärade tak, krönt av höga reklamskyltar med vindslitna annonser, omgavs på Lodmoorsidan av en inhägnad som innehöll en liten grönsakstäppa och en bred gräsrand som var tillfyllest för att hålla en ensam, brunvit ko vid liv, en ko som även på vintern, när det inte stormade alltför mycket, fridfullt betade där, obekymrad om både havsmåsarnas skrän och vildfåglarnas skrik från saltängen.

De som bodde i kyffet var vid denna tid två till antalet: en kvinna omkring de trettio kallad Zigenar-May, och en förståndsklen, föräldralös pojke vid namn Larry Zed som kvinnan tagit under sitt beskydd.

Några morgnar efter Magnus’ besök på Maiden Castle, långt innan solen gick upp, medan saltängen alltjämt låg insvept i en våt och spöklik dimma., stod Larry i ett förfallet träskjul som gjorde tjänst som hölada. Här kikade han genom en spricka i de väderbitna bräderna in i en större och mera välbehållen lada, där Blotchy  – kon  – stirrade på honom med alldeles klarvaket pigga ögon.

 – Du är då alltid vaken när jag kommer, Blotchy, mumlade Larry Zed. Lägger du aldrig huvudet på halmen och sover ljuvligt och låter Ingentingflickan ta dig i famn och dig sina pattar att suga på? Älskar inte Ingentingflickan dej precis som hon älskar mej om natten? Nej, nej, Blotchy! Jag pratar inte om Zigenar-May. Fast hon är ju snäll och gullig förstås, Blotchy, men det finns en annan. Det finns ett härligt mjukt ställe mellan Ingentingflickans pattar, där jag får ligga för henne, och det kanske du också fick, om du inte gjorde henne illa med hornen.

Kon visste mycket väl att Larry snart skulle ge henne den vanliga famnen hö och kastade därför vårdslöst med huvudet ett par gånger och med rumpan vänd mot sprickan i väggen började hon ge akt på dörren.

Röster kommer från sprickor kanske, tänkte hon. Hö kommer från dörrar.

Hennes föraning var väl grundad, för i samma ögonblick sköt Larry upp den stora klinkan till ladan och gick in med det väntade höet. Med hans inträde följde en fläkt av den våta gryningen in i ladan tillsammans med en sällsam, nästan gåtfull doft från den vida saltängens lera, som om de tysta döttrarna till Havets Gamle Man sovit på den under natten. Naturen tillät inte Blotchy mer än en mycket flyktig och diffus estetisk njutning från åsynen av den barhuvade gestalt som stod i dörröppningen. Och ändå: med det kalla vita ljuset omkring sig, med den underliga gryningsdoften som kom in med honom, med den unika kylan bland dimmorna som antydde de hala rörelserna hos stora, kallblodiga ålar i den våta gyttjan, med känslan av tusentals slumrande vintriga kärrblommor ät alla håll, osynliga i dimman, fanns det något nästan mystiskt oåtkomligt över Larrys gestalt. Larry hade förvisso själv livligt erfarit sinnenas lust vid inträdet i ladan. Han drog in genom näsborrarna en ljuvlig doft av nedtrampat hö, blandad med en kos söta andedräkt och en kos hälsobringande dynga, allt flödande samman med utströmningar av en fränare lukt som kom från en liten hög rovor, travade bakom några störar och täckta av en hässja.

Några minuter senare kunde den magre pojkens gestalt ha synts från huvudleden  – men vid denna arla timme var vägen tom  – en pojkkropp som böjde sig över det djupa dike som skilde Zigenar-Mays lilla täppa från ängen. Han muttrade nu låga svordomar  –mässade nästan fram den  – och så kom det sig att de första toner som nådde morgonbräckningen över Lodmoor bar en pojkes förbannelser.

- Å, måtte det gå käpprätt åt helvete för Sippy! Å. måtte han få dingla i ett hamprep för att han vill vräka min May från hennes eget hem!

Medan han sålunda förbannade den nye stadshustjänstemannen, långt mera nitisk i tjänsten än någon tidigare, började Larry dra upp en av ållinorna som han släppt ner i det torvsvarta vattnet föregående kväll. En av dem hade fått napp, men det visade sig vara en så ynklig liten ål att han kände sig frestad att slänga i den igen sen han skakat vattnet av den. Men vid tanken på att Zigenar-May hade en kund på Belvedere Crescent  – den finaste terrassen i stan  – en pensionatsvärdinna vid namn mrs Pengelly, som just då befann sig i havandeskapets slutskede och därför åstundade ålkött och var beredd att betala dyrt för det, tog nu unge Zed kniven från fickan, öppnade den med tumnageln och skar av ålens huvud. Där han stod på knä i den svarta gyttjan bredvid diket, medan ögonen i det blödande ålhuvudet tittade på den spastiska sarabande som dansades av ålkroppen, fortsatte Zed att ta av från kroken den nästan drunknade lysmasken som hade förrått dessa stelt blickande fiskögon; och i det han tvekade ett ögonblick för att se om den fortfarande levde kastade han bort den, inte i vattnet utan på leran bredvid sig. Här låg den orörlig efter ett svagt ryck, och erfor  – i sitt dunkla maskmedvetande  – en obeskrivlig lättnad över att ha blivit befriad från järnkroken och, så vitt unge Zed kunde se, hämtande blott tröst från det vita dis som svävade hit och dit över dikesrenen. Zed stack in sina blodfläckade fingrar i en liten ormbunke och stod alltjämt på knä med ansiktet vänt mot kuststationen och Vita nosen långt borta. Den sprattlande ålkroppen oroade honom; och upptäckten att masken, som hade fångat ålen, fortfarande var vid liv efter en natt på kroken oroade honom också, men dessa var dock obetydliga känslor jämförda med ett visst ingrott hat och en intensiv avsky mot det som han nu gav fria tyglar åt.

Just det där köttäckta skelettet i Trigonia House, som ”hängde ut” som han skulle ha kallat det ”hos mormor Monkton”, var i det ögonblicket, där det låg med huvudet på ett par snövita huvudkuddar föremål för två stridiga känslor. Ty medan pojken stod på knä vid diket såg Curly Wix i Upwey oavvänt med sina mörka, hårbefransade ögon på gryningen som flöt in genom stugfönstret, och med sina nakna armar bakom det blonda huvudet gav hon sig hän åt en långt utdragen orgie av erotisk trånad, under vilken den sömnige stadshustjänstemannen , som var inneboende hos mrs Monkton, förlänades en skönhet som utmärkte förföraren av Helena av Troja.

 

 

del 1/4

nästa

 

 

Denna sida uppdaterad 4 april 2012.