Beskrivning: p7

John Cowper Powyssällskapet

Första sidan

Om sällskapet

Nyhetsblad

Om John Cowper Powys

Biografi

Bibliografi

John Cowper Powys
på svenska

Kontakt

Om hemsidan

In English

Bibeln som litteratur

ett avsnitt ur Pleasures of Literature

översatt av Sven Erik Täckmark

 

Del 1 av 9

 

Hämta hela texten som pdf

 

Nedanstående essä, något förkortad, publicerades ursprungligen i "The Pleasures of Literature", London 1938. Översättningen publicerades i Coeckelberghs litterära tidskrift Jakobs Stege, nr 3 1977.

 

”Bibeln som litteratur”, utgiven av Simon & Schuster i New York och Heinemanns i London, är med tanke på det utomordentliga intresse den rönt på båda sidor om Atlanten ett slutligt bevis på giltigheten i Matthew Arnolds ord om det bestående värdet för mänskligheten av det han kallade hebräism.

Den store kritikerns tes om hur de två urkällorna till allt som är finast i vår västerländska civilisation bär prägeln av grekernas och hebréernas ingenium är ett av dessa klara påståenden som tränger rakt ned till urgrunden i den våldsamt rullande oceanen av etnologiska värden.

Det var emellertid samme man som tillfogade den mer omstridda anmärkningen att hebréernas inflytande, i alla händelser på den engelsktalande delen av den västerländska civilisationen, är tre gånger så stort som grekernas, därför att tre fjärdedelar av människolivet har att göra med det sedliga livet, något som just de hebreiska skrifterna i huvudsak ägnar sig åt.

Denna senare anmärkning är naturligtvis avsedd att ge bittra gräl, ty det är just den sortens lätta generalisering som är som en pisksnärt mot vår västerländska civilisation, men den oro den väcker hos oss alla – oavsett hur vi reagerar – är emellertid ett bevis på att vår brittiske Sokrates rörde vid en av de känsligaste punkterna i vart nervsystem.

Det förefaller som om få av de holländska protestanterna eller tyska lutheranerna ägnade Bibeln samma vördnad som våra engelska och amerikanska puritaner. Ej heller kan man förneka att det bland all västerländsk litteratur är vår egen som djupast influerats av Bibeln.

Det gäller dock inte bara det sedliga livet! Ty aven om både våra engelska och amerikanska förfäder påverkades av Bibeln i praktisk mening  – och deras bibelinspirerade seder var ingalunda alltid barmhärtiga eller önskvärda – utövade den lika väl ett mäktigt inflytande på deras fantasi och allra hemligaste känslor.

"Bibeln som litteratur" har onekligen kommit i rätta ögonblicket i våra engelsktalande länder; för jag är gammal nog att under det senaste halvseklet ha sett en unik förändring då det gäller läsningen av de hebreiska skrifterna. Jag vet inte om det också gäller de mindre ortodoxa judarna, men ett är säkert: när jag var barn läste alla mina äldre icke-judiska släktingar Bibeln, och både deras fantasi och seder påverkades av den på gott och ont. Men nu, efter femtio ar, är det inte längre så. Varken i England eller i Amerika läser folk Bibeln som förr. Ja, jag vill till och med påstå att det med undantag av bibelundervisningen i skolan och det studium som lärare och präster, några få författare och religiösa svärmare ägnar den, är ovanligt för en nutida ung människa att överhuvudtaget läsa den. Tank på de arbetare ni känner. Läser någon av dem Bibeln? Tank på de läkare, advokater, industrimän, rentierer ni känner. Läser de Bibeln? När jag var barn läste alla bibeln, från fattighjon till flottamiraler, från pråmare och lokomotlvförare till affärsmän i City. Och alla äldre människor läste den.

Nar jag var ung var det bara de oräddaste fritänkarna som öppet vågade tvivla på denna bok; medan idag några av mina mest begåvade, och fint kännande vänner direkt avskyr den och detta av moraliska, estetiska och psykologiska skäl, alldeles oavsett frågor som rör vetenskap och filosofi!

Även om efterkrigsgenerationen inte läser Bibeln som förr kan ingen av oss undgå dess inflytande. Den har trängt alltför djupt. Mänskligheten som under århundraden upplevt en bok så intensivt som Gamla testamentet kan inte kasta av sig dess förtrollning under ett par generationer. Våra anglosaxiska författare, speciellt de mer klärvoajanta bland dem, har alltid använt Bibeln för ädla syften, och när nu folk kan läsa Bibeln på detta nya, friska och profana sätt verkar det sannolikt att det latenta inflytande som vi ärvt av vara förfäder kanske får en ny levande innebörd.

Självfallet kan inte ett sådant nytt intresse för Bibeln återge oss allt det goda som våra förfäder fick ut av den. Låt oss hoppas att vi slipper allt det onda som den förde med sig. Vi måste betala för glädjen över dess nya form genom att förlora något som, på gott och ont, hör det förflutna till.

Gamla testamentet har ett vackert och poetiskt ljus som strålar ut från det, men det är solnedgångens ljus, strimmat med människoblod, medan det ljus som strålar ut från Nya testamentet är gryningsljuset, och aven om det är strimmat med blod så är det en guds blod. Hela Nya testamentets atmosfär är så totalt olik det Gamlas, och det är denna skillnad som de engelska översättarna observerat när de givit de engelska orden en motsvarande ton, så att Gamla testamentets stil jämförd med det Nya är som en akvarell bredvid en oljemålning.

Trots några få förtvivlade bönesuckar är Gamla testamentet emot varje liv efter detta.

 

Skall du göra under för de döda? Skola de döda stiga upp ur sina gravar och prisa dig? Skall din  kärlek uppenbaras i graven eller din trohet i undergången?

 

Och förutom en viss åder hos profeten Hesekiel som måste ha influerat William Blake och ett apokalyptiskt tonfall hos Daniel som måste ha påverkat författaren till Uppenbarelseboken är Gamla testamentet sällsport fritt från det vi brukar kalla mysticism. Det är utan vidare klart att Gamla testamentet är en allt annat än andlig bok; å andra sidan är den en djupt religiös bok, och trots hebréernas blidkande av den svartsjuke, hämndlystne och grymme Okände, oavsett om de kallade Honom Elohim, El Shaddai, Jehova eller Världarnas Herre, hängav de sig lidelsefullt åt Honom och var så intensivt trogna Abrahams, Isaks, Jakobs, Sarahs, Rebeckas och Rachels gud att de, genom den rena glöden i sin poetiska inbillning, förvandlade denne stamgud först till himmelens och jordens skapare och sedan till den Högste som styr evinnerligen, med andra ord till det okända Tao eller det odefinierbart Absoluta.

Spinozas gudsbegrepp – sublimt trots att han bannlystes för det – fanns redan från första  början med i Gamla testamentet, inte i filosofisk mening, ty de gamla hebréerna och nutidens engelsmän är lika varann i sin misstänksamhet mot filosofin, utan emotionellt, dramatiskt och inbillningsmassigt. När man läser om Jakob i Bibelns första bok och tvingas beundra, ja, mer än beundra denne styvsinte välsignelsernas tjuv känner man att han, där han byggde ett av sina rösen av ökensten, under fjärran stjärnor, inte skulle ha blivit nämnvärt förvånad, snarare förbryllad, om en av "Herrens änglar" hade gatt historien i forvagn och undervisat honom i Spinozas filosofi.

 

Beskrivning: sid63bild

Hesekiels syn

 

Vad vi egentligen känner när vi läser Bibeln, både i James' version och i den nya formen, läser den just så som vi läser Homeros, är vår förvåning över att i stället för att finna vår religiösa bävan underminerad av livet självt – den bävan som Goethe satte som människans högsta adelsmärke – finna den hundrafalt fördjupad.

 

 

 

1  2

  3  4  5  6  7  8  9

nästa

 

 

Denna sida uppdaterad 4 april 2012.