|
|
John
Cowper Powyssällskapet
|
|
Första sidan ► Om sällskapet ► Nyhetsblad ► Om John Cowper Powys ► Biografi ► Bibliografi ► John Cowper Powys Kontakt ► Om hemsidan ► In English ► |
Nyhetsblad
Nr 10 Sven Erik Täckmark av Sven
Erik avled i en ålder av nittioett år i slutet av september efter några dagars
sjukdom. Han fick ett par år till skänks, så föreföll det, på Katarinagården;
krafterna återkom, även om han på ett sätt var färdig med livet, eller
möjligen färdig för något annat. Jag har sällan – aldrig? – mött någon med så
självklar tacksamhet att få ägna sig åt litteratur och filosofi; barndomen
som ful ankunge i en proletär miljö, plus godmodiga gener, var hans lärare.
Läsandet och studierna blev en sorts övning i vänskap. Han hade ju ett
”tragiskt” liv, både hustrun och den äldsta dottern tog av orsaker han inte
kunde påverka sina liv, men det stoiska humöret, de öppna cirklarna, återkom
alltid. Vad
är viktigast: ha ett gott hjärta eller kunna gestalta ett gott hjärta? För en
författare givetvis det senare. Sven Eriks texter i tidskriften Metamorfos, Svenskt biografiskt lexikon
och brev formades gärna till en kropp som släppte igenom den naiva värme vi
känner igen från möten; inte bara vi med rätt ”personkemi”, för han kunde, om
än selektivt, bli missionerande. Konst
och litteratur är uppriktighetens område. Men uppriktighet kan nu vara
alltifrån illasinnad till välment uppdagande. Sven Eriks var utvädrad, det
fanns inget närgånget i den. Mötena på Evas antikvariat på Ringvägen eller i
hemmet Åsögatan blev en blandning av Pickwick-klubb och folkhögskoleseminarium. Han
växte upp i en miljö där obildning förgrovat in i blinda konflikter och
därför kom aldrig bildningens värde att ifrågasättas. Den var en brunn
mineralrikt vatten som, så ser det i alla fall ut på hans livskarta, i de
flesta situationer på några ögonblick återfann sin källfriskhet. Året
var 1930, ett år då underklassens barn sluta- de skolan som fjortonåringar.
Hans mor hade blick för sonens begåvning, så hon gick till välsituerade
privatpersoner och tiggde, förgäves, bidrag för vidare studier. Mormors
mormors mor hade för övrigt varit ”häxa” i Gustaf III:s och Anckarströms
upplysta tidevarv, ett påbrå som också fanns hos den skeptiske ättlingen. 17
år nu, och ett par år elev på Fornby folkhögskola; sedan journalistvolontär
på Avesta tidning. Här får han i sin hand Alf Ahlbergs översättning av John
Cowper Powys The Meaning of Culture,
en enastående händelse, födseln av en livsfilosofi och en sympati som varade
i 70 år; en passepartout i varje stadium på livets väg. Han packar för
Englandsresan. Efter en tid som au pair vallfärd till Powys i Wales. Han är
tjugotvå. I dagboken har den då sextioårige författaren gett ett porträtt av
ynglingen som charmade byn Corwen och på engelska högläste Frödings Clown Clopopisky. Jag frågade sedan
vilket som betydde mest, läsningen av Powys eller mötet med honom, efter en
stunds tvekan avgjorde han att det var läsningen – där kunde han också med
jämna mellanrum förnya mötet. Det
är dock omöjligt att föreställa sig denne opraktiske man som barnskötare,
matlagare, diskare, städare. Den engelska familjen kunde inte vara sig lik
efteråt. Åter
i Stockholm, nattportier, inkasserare av avgifter för De blindas tidskrift, symaskinsagent, cykelbud. Trampande med
sina korta ben en tungt lastad cykel uppför Kungsgatan känner han igen Sven
F. Lunner från Fornby; Lunner ger jobb som expeditionsvakt vid
Folkberedskapen där han stannar till 1943. Så kvotelev på Socialhögskolan.
Examen 46 och äktenskap med Inga Belfrage, fransklärare, lågadlig. (När han
mot slutet i sitt japanska rum vaknade på morgonen var det första han såg en
oljemålning av Inga.) Studier vid Stockholms Högskola i engelska,
statskunskap och litteraturhistoria. Utan studentexamen måste han tenta i
latin vilket satte spår i en uppsättning citat som dök upp, de anknöt ju ofta
till ödet, som vinster i ett tombolahjul i en svensk folkpark; två favoriter
var ”mirabile dictu” och, efter ett satiriskt inpass, ”nomina sunt odiosa”.
55 fil.kand. Återkomst
till Fornby som lärare, följt av andra läraruppdrag, avlöst av en tid som redaktör
för Invandrarverkets tidning, levnadskrönikör för Svenskt biografiskt
lexikon och så på åttiotalet med äldsta dottern antikvariat på Ringvägen. Om
någon titel skulle användas blev det till slut översättare, och det efter ett
fyrtiotal titlar; med kanske bara några månader missade han lanseringen av
Powys Autobiography, tolkad
tillsammans med Mikael Nydahl. Man
kunde ju tänka sig flera sätt att hantera en besvärlig uppväxt. Ett är att som
Strindberg och Lars Norén utsätta den för uppgörelser och rannsakan. Ett
annat att ta fasta på det som fick individen att lyfta sig över den in i nya
sam band. Sven Erik
valde den senare vägen Bildningens
essens var långt från encyklopedisk eller ens litterär; den rymdes i en
dosett. Den hade gett perspektiv på tillvaron som fick honom att tåla de
tragiska inslagen på vägen. Att som Voltaire se sig som en siffra i
statistiken, men en siffra med insikt om ödets svängningar, vars kredit
alltid trots allt fanns tillgänglig. Och till att hans stora beläsenhet
aldrig tyngde bidrog nog Powys med sin praktiska inställning. Metafysiken
blev inte en längtan efter ett hinsides, utan var alltid ett härsides vises
sten. Under sista tiden, på Katarinagården, låg Melvilles Moby Dick på nattduksbordet. När man
kom på besök låg han ibland slumrande ovanpå sängen, och som ögonen slogs upp
var han åter snabbt närvarande, i ett samtal utan brådska, ett preindustriellt samtal, innan tv och
radio. Han liknade en matros som haft vakt i masten på spaning efter valar,
varefter makrillen till lunchen smakade bättre. Det var utsikten, språket,
psykologin som aktiverade hans tacksamhet, trots smärtorna i vänstersidan
efter stroken, att leva, att ta emot en ny dag. Nils Leijer, som var elev på folkhögskolan,
berättade om hur en måndagsmorgon morgonpurrade trögsinta elever med
chokladsmak i munnen och höstluft i håret tungt föll tillrätta i skolbänken,
och hur Sven Erik från katedern på tio minuter transformerat dem in i
Bellmans värld och fick dem att lyfta och se det mest vardagliga livet som
något åtråvärt och fullt av möjligheter. Han tillhörde dem som kunde tala
direkt till oss – och sökte mindre troféer i form av oeuvre eller litterära
framgångar, mer i form av vunna hjärtan och lysande ögon. Hans egen
upplevelse av Powys The Meaning of
Culture hade tänt en gnista som inte försvann; förtretligheter och
svårigheter var kanske det ”torra” klimat där den trivdes bäst.
Sven Erik Täckmark 1916-2007 |
Denna sida uppdaterad 3 juni 2008.